Från start till mål.

Som barn och tonåring var jag smal och kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt. Men när jag passerat dryga 20 år började kilona smyga sig på. Det blev en del utemat och skräpmat. För mycket godis och fikabröd. Jag fick en skada i nacken vilket gjorde mig mer orörlig. Sen kom graviditeter och ytterligare sjukdom som gjorde det svårt att träna. Mediciner som gav viktökning spädde på det hela också. Nu var jag inne i den onda cirkeln som skulle visa sig bara blev ännu värre. Jag började träna och gick ner några kilo, men sen sa det stopp. Hur mycket jag än tränade så stod vågen stilla. Jag provade med kalorifattig kost men det hjälpte bara tillfälligt. Jag var ju nästan alltid hungrig, det blir tillslut ohållbart och man börjar äta igen. Jag mådde allt sämre i både kropp och även själ. Drabbades av ännu mer sjukdom. Men där och då hände något med mitt inre. Jag började direkt ändra mitt liv. Jag uteslöt socker, pasta, ris. Åt lite bröd och någon potatis ibland. Det sa swish på vågen, midjemåttet och mina värden blev bättre och bättre.😁 Jag fortsatte med min gymträning, men började också ta promenader varje dag. Detta gav resultatet jag väntat på i alla år. Det var alltså kosten som var boven i mitt fall. Jag är känslig för kolhydrater och det är dem jag går upp i vikt av. När jag väl bestämt mig blev det lätt, motivationen blev stark. Jag blev piggare, gladare och mådde bättre än på många många år. Nu är detta en inkörd livsstil sedan 1 1/2 år tillbaka. Jag saknar sällan något sött och sliskigt. Saknar heller inte pasta och ris, jag ersätter det med annat som gör min kropp gladare. Jag är inte frisk från mina sjukdomar men bättre i dem, och kan handskas med dem. Detta tack vare min nya livsstil och min jäklar anamma som jag också fått på köpet. Nu blir det detta livet och inget annat för min del, det är inte värt att förstöra det jag nu äntligen lyckats bygga upp. För nu mår jag så bra det går att göra med mina diagnoser i bagaget. Och nu känns livet okej att leva igen.😉Nu är jag i mål på min långa resa. Och där vill jag vara kvar, kanske mina sjukdomar kan bli ännu bättre. Det får framtiden utvisa. 😉